Blogginlägg vithajar

Weeeeiihoo! Vilka bestar vithajarna är. Jag förstpr verkligen varför de kallas "GREAT whites" här nere, anyway..
Jag och Kalle hade skippat en utekväll med FBC eleverna för att komma upp i tid, 05:00.

Medans vi sover vår välbehövda sömn så kommer våra klasskamrater hem och Roxy tycker det är en bra idé att storma vårat rum och förklara hur bra det skulle vara om vi tog bilder nästkommande dag, samt höll en utmärkt föreläsning om hur bra undervattens engångs kameror de säljer på pressbyrån. Under tiden strövar en förvirrad Johanna in i rummet medans Joel försöker kontrollera sina fnissanfall utanför dörren. Tillslut bestämmer de sig för att lämna oss, antagligen pga bristen på respons från mig och Kalle då Kalle i sin trötthet endast kan utala orden "självklart" och "Madame".

När vi väl vaknar på morgonen igen så är vi endå förhållandevis utsövda och vi tar oss ner till taxin som ska ta oss in till CapeTown och vidareanslutningen till Gaansbaai där mainbasen för hajdykningen är. Väl framme fick vi en god frukost och sen skyndade vi oss ner till båten som skulle ta ut oss till platsen för dykningen. Vi var runt 15 personer som alla skulle dyka så vi fick göra det i skift, jag och Kalle tog det sista och längsta skiftet och vi satte oss att vänta på att hajarna skulle dyka upp.
Besättningen hade under tiden vi åkt ut mosat ihop massa fiskräns som de nu slängde ut för att locka till sig hajar samt gjort iordning ett bete bestående av ett tonfisk huvud som de lockade hajarna till dykburen med.

När den första hajen dök upp så tänkte jag att det skulle nog inte vara så farligt att ramla i vattnet endå, den var ju ganska liten (2.5m lång och rätt smal) , men den gav de första dykteamet ett par fina minuter. Sedan helt plötsligt dök det upp en stor svart skugge under mina och Kalles fötter, vi rykte förfärat till för den här var mycket mycket större än den första och den var endå bara 3.5 meter men mycket bredare. Tillslut så var det ändå vår tur att stiga ner i buren och då hade vi observerat 4 stycken stora hajar uppifrån under timmarna som gått och hoppades att vi också skulle få se en på nära håll nere i buren. Det fick vi också. Först så simmade den största hajen på dagen förbi våra ögon kanske en halvmeter ifrån oss, sen helt plötsligt så kom den farande efter fiskhuvudet rätt in i buren precis där Kalle stog bara 20centimeter ifrån Kalles ansikte, det endå jag själv såg var en stor svartvit sak som liknade ett berg och en jäkla massa skummande vatten. Jag glömde totalt bort att jag var under vattnet och ropade som fan och svalde såklart en del saltvatten... :) det var en otrolig upplevelse att se dessa monstruösa djur på så nära hand och jag rekomenderar alla att någon gång göra det!

Bättre sent än aldrig?

Eftersom tillgången till internet under resan har varit minimal, och fokus har legat på andra saker än bloggen, skiriver jag nu i efterhand om den dag jag var ansvarig för bloggskrivandet, mer bestämt den 9:e februari 2010.
Enligt schemat skulle vi varit vid Good hope campus och haft diskussioner med eleverna där, men i det smärre kaoset ändrades planerna och vi besökte istället Langa, den första kåkstaden i Kapstaden.

Vi tog minibussen till Langa och gjorde vårt första stopp på ett turistcenter. En guide berättade lite om de olika namnen på gatorna och lite bakgrundsfakta om Langa, som betyder Sol på xhosa. Sol var bland annat det i alla fall jag upplevde den dagen, eftersom jag i min dagbok har ojat mig över "solbaksmälla".
På centret fick vi även lyssna på lite livemusik när ett lokalt band spontant(?) drog in oss i ett rum och började spela för oss. På en av de upplagda bilderna ser ni hur även en del av klassen blev upplockade på scenen och står med varsitt instrument i handen och ler vilset.

En rökpaus senare satt vi i minibussen påväg in bland husen i Langa. Vi stannade vid en bod där de sålde t-shirts. Pengarna gick (förhoppningsvis) till uppbyggnad av staden, vilket vi senare fick se verkligen behövdes.

Jag har varit på fattiga ställen tidigare, jag har varit i Khayelitsha där folk så gott som bor i kartonger, men någonting här gav ett så starkt intryck att det var näst intill omöjligt att ta in vid tillfället.
Med vår guide gick vi runt bland ruinerna till hus och till och med rakt in genom dörren där folk bor. Kändes som så mycket annat väldigt magstarkt att bara tränga sig in i okända människors hem och liv på det sättet, även om de redan visste att vi skulle komma och att det var "ok".
Folk sov åtta personer i ett rum; ett rum med lika stor rörelseyta som i mitt eget badrum, alltså näst intill noll.
Utanför husen låg en kvävande stank av diverse avfall och avloppspölarna fyllde gården. En kvinna stod och borstade tänderna brevid en sådan pöl och tittade på oss medan vi gick förbi med kameror på magarna och glänsande solglasögon på de brända näsorna.

Vi stannade senare utanför en av många stånd där lokalbefolkningen sålde olika hantverk. Jag stod och tittade på olika bestick i utsnidat trä när jag kände att någon drog i mina ben. Jag titade ner och såg en liten flicka, så ung att hon fortfarande inte lärt sig gå helt på egen hand, stå och stödja sig mot mina ben. Hennes ögon var vilt uppspärrade och riktade mot mina nyinköpta svart/neongula leggings. Helt förundrad drogs hon som en mal till elden av den knallgula färgen och de skarpa mönstren. Jag böjde mig ned och tog hennes lilla hand i min. Hon log.

/ Carro