Bättre sent än aldrig?

Eftersom tillgången till internet under resan har varit minimal, och fokus har legat på andra saker än bloggen, skiriver jag nu i efterhand om den dag jag var ansvarig för bloggskrivandet, mer bestämt den 9:e februari 2010.
Enligt schemat skulle vi varit vid Good hope campus och haft diskussioner med eleverna där, men i det smärre kaoset ändrades planerna och vi besökte istället Langa, den första kåkstaden i Kapstaden.

Vi tog minibussen till Langa och gjorde vårt första stopp på ett turistcenter. En guide berättade lite om de olika namnen på gatorna och lite bakgrundsfakta om Langa, som betyder Sol på xhosa. Sol var bland annat det i alla fall jag upplevde den dagen, eftersom jag i min dagbok har ojat mig över "solbaksmälla".
På centret fick vi även lyssna på lite livemusik när ett lokalt band spontant(?) drog in oss i ett rum och började spela för oss. På en av de upplagda bilderna ser ni hur även en del av klassen blev upplockade på scenen och står med varsitt instrument i handen och ler vilset.

En rökpaus senare satt vi i minibussen påväg in bland husen i Langa. Vi stannade vid en bod där de sålde t-shirts. Pengarna gick (förhoppningsvis) till uppbyggnad av staden, vilket vi senare fick se verkligen behövdes.

Jag har varit på fattiga ställen tidigare, jag har varit i Khayelitsha där folk så gott som bor i kartonger, men någonting här gav ett så starkt intryck att det var näst intill omöjligt att ta in vid tillfället.
Med vår guide gick vi runt bland ruinerna till hus och till och med rakt in genom dörren där folk bor. Kändes som så mycket annat väldigt magstarkt att bara tränga sig in i okända människors hem och liv på det sättet, även om de redan visste att vi skulle komma och att det var "ok".
Folk sov åtta personer i ett rum; ett rum med lika stor rörelseyta som i mitt eget badrum, alltså näst intill noll.
Utanför husen låg en kvävande stank av diverse avfall och avloppspölarna fyllde gården. En kvinna stod och borstade tänderna brevid en sådan pöl och tittade på oss medan vi gick förbi med kameror på magarna och glänsande solglasögon på de brända näsorna.

Vi stannade senare utanför en av många stånd där lokalbefolkningen sålde olika hantverk. Jag stod och tittade på olika bestick i utsnidat trä när jag kände att någon drog i mina ben. Jag titade ner och såg en liten flicka, så ung att hon fortfarande inte lärt sig gå helt på egen hand, stå och stödja sig mot mina ben. Hennes ögon var vilt uppspärrade och riktade mot mina nyinköpta svart/neongula leggings. Helt förundrad drogs hon som en mal till elden av den knallgula färgen och de skarpa mönstren. Jag böjde mig ned och tog hennes lilla hand i min. Hon log.

/ Carro